Så, en dag i Mars åkte jag och frugan dom dryga 16 milen från vår stad Orange nära havet,
ungefär 5 mil syd om L.A, till Bakersfield nere i den stora varma dalen norröver. En stor
kokande gryta av värme, country, öken och olja och denna helg även av racearrangemanget March Meet.
Typ samma stuk som Hot Rod Reunion och faktiskt på samma plats, Famoso Raceway.
Väl framme på den fånigt dammiga Famoso Raceway satte vi oss på flaket och hade oss ett litet
traditionsenligt “tailgate party”. Klockan var dryga 11 slagen och jag drog i mig ett par stadiga
klunkar blaskig amerikansk öl. Jag gillar ju det rätt skarpt, så klunkarna blev flera i takt med
att stämningen blev bättre.
Svenskar och norrmän fanns som vanligt på plats och gick naturligtvis inte att undgå där
dom gör allt annat än att försvinna i mängden i sina uppdragna tubsockor, träklappror,
träff t-shirts i neonfärger, mustiga mustacher och uppspärrade nyfikna blickar!!! Ett
fenomen man inte direkt kan förstå.
Nåväl... long story short heter det ju, och plötsligt satt vi i pickisen på väg in till
Bakersfield för att grilla. Frugan var nykter och körde, medan jag satt bredvid och var glad.
Vi hade den där känslan man har när man tror att inget kan bli bättre, ni vet när allt är på
topp och man bara vill skrika ut sin glädje?! Vi gjorde det, skrek ut vår glädje och hade stereon i topp.
Innan vi hann komma till motorvägen såg vi polarn, Kevin från Shifters och hans böna strandade
längs vägen. Tydligen hade en remskiva separerat och mosat sönder kylet på hans ‘balla ‘32 roadster.
Lagom ball tyckte han, men ringde en bärgare.
Vägrenen just här är säkert fem meter bred, och gjord av sand, så ni hajar väl vad vi gjorde?
Sure, det blev VM i bresladd längs vägen, mest för att det är skoj och kändes så rätt just då.
Well, sladdarna blev större, det dammade mer och vi skrattade högre... tills plötsligt vi inser att
vi hasar på bredden, och ur det Hiroshimastora-molnet ser vi en elak kraftledning komma farande med
sikte på våra trynen!
Brasch, säger det och sekunden senare käkar vi båda grus. Den stora Cheva pickisen har kraschat
och ligger nu på sidan. Frugan ligger nederst, med mitt svettiga arsel i hennes fejs. Det ryker,
dammar och känns inte helt bra. Vi lyckas kravla ut ur sidorutan och sekunden senare kommer det
säkert 20 pers gående i dammolnet. “Man, let’s flip the truck before the cops shows up”, säger en
kepslirare som vore det en vardagsuppgift. Visst, med en jätteduns står chevan på marken igen.
Såg inte vart dom kom ifrån, men plötsligt har vi två polisbilar på var sida om oss, och elak snut
1 och 2 gör entré. Snut 1 tar tag i frugan och låter henne göra alla klassiska “fyllkörartest”.
Räkna baklänges från tiotusen, gå på rak linje mm. Under tiden har elak snut 2 satt sina spetsiga
klor i mig. Jag får visa mina gaddningar som troligtvis är “some kinda jailbird gang shit”, och
försvara mig för att jag har mina egna visitkort på mig. “Yeah, real fuckin bigshot”, tycker den
kortväxta snuten och försöker vara Dirty Harry.
I detta läge börjar jag göra nåt som man absolut aldrig bör göra i USA. Käfta emot! Hur gammal är
du? frågar snuten. ”Hur gammal är du?” Säger jag och ler. ”Är du full?” Säger han sen. ”Är du
avundsjuk?” Säger jag och ler ännu bredare. När han sen frågar: “Are you givin me attitude boy?”
Och jag säger ”I don’t know, am I?” Brister det för den korte, arge, elake polismannen. Det blir
handklovar bums!
Fortfarande vid gott humör kollar jag dock på vad som händer en bit bort när frugan tittar ner på
snut nr 1 som är en dryg decimeter kortare än henne.
“Take a step forward” säger han, men menade egentligen bakåt. Frugan lyder och tar ett steg
framåt varvid hon pressar fast polismannen mot hans egen bil...”Ouch, don’t pin me on my
cruiser” kvider han, och jag börjar skratta för fullt.
På nåt vis utvecklar sig det hela till en dålig fars, eftersom lagen inte kan sätta dit oss.
Utan att säga ett ord sätter de sig i sina bilar och drar där ifrån med däckskrik och allt. I samma
veva kommer polaren Kevin förbi, åkandes på en bärgare med sin roadster. “Syns nere på stan om en timme”,
skrattar han och försvinner i mörkret.
Vi vänder oss om och ser pickisen... Däcken har krängt av fälgarna, rutorna är trasiga och den är
allmänt bucklig och ser rätt dyster ut. Vi håller om varandra och ser solen gå ner. “Det här med att
leva, det är ju hur skoj som helst” säger jag och vi börjar skratta!