För ett knippe år sedan byggde jag en ’63 Galaxie cab som jag drämde runt med rätt friskt här I staterna innan jag skeppade den till Sverige och skyfflade runt med en sommar.
Bilen var från början riktigt rutten, men efter mycket skruvande och plåtarbete samt en guld-metallic så skulle jag och polaren, Jason, flake-lacka hela skutan helgen innan jag skulle  köra till Viva Las Vegas. Sagt och gjort, inredningen var helt urriven, inga lysen, inga kofångare och inget krom. Alla fyra hjulen var tillfälliga puckar som alla hade olika dimensioner och livshistorier. Gemensamt för samtliga var dock att alla var helt jävla slut och numera stenhårda antikviteter.
Vi skulle blåsa på flaken nere på Main Street I Santa Ana – det enda stället som tillät flake I lackboxen. Vi hade bokat tid och bilen skulle få torka där över natten… var det sagt.
Kan väl redan nu berätta att Downtown Santa Ana består till stor del av mexare, pubar, sunkiga gränder och svettiga taco-hak, så ni kan ju föreställa er hur det ser ut. Jag körde den rensade Galaxie’n nerför Highway 5 och vi stannade så klart till på en liquor store och tjackade loss ett sexpack Corona, skulle ändå inte köra hem.
Well, när vi kom till ”lackverkstaden” visade det sig att vara ett fallfärdigt ruckel med stöttor för att bära upp taket och hål i väggarna. Dessutom var självklart ingen där på utsatt tid varpå vi slog oss ner i gränden på en gammal soffa med en synlig flora av bakterier och ohyra i stoppningen. Drog i oss några Corona och en kort stund senare var vi tjenis med varenda uteliggare i gränden. Deras specialblandningar som smakade ljummen terpentin sköljdes ner med något mer lättsmält bira. Det blev snabbt rena feststämningen i gränden och med lomokna blickar gick vi så småningom in i shopen för att lacka bilen, när äntligen de mustaschprydda grovt pårökta taco-mexarna som ägde shopen tyckte att det var dags att dyka upp.
Vi fläskade på lager efter lager med flake och allt kändes fint. Den stigande promillehalten och lackångorna gjorde hela arbetet till en klart ball upplevelse och vi var klara för att dra oss hemåt. Tanken var att återvända dan därpå för våtslipning och klarlackering. Men nejdå, plötsligt tvinnade mexarna sina saftiga mustascher frenetiskt och menade på att vi hade en timme på oss. Efter det var vi tvungna att ta bilen med oss hem, för dom hade större fiskar i sikte visade det sig!
Något stressade insåg vi att det var “now or  never”. Vi skulle aldrig hinna få ihop bilen till Vegas om vi inte fick bilen lackad samma dag. Vi blåste på litervis med klarlack och allt kändes fint inne i “lackhallen” när det plötsligt gick upp för oss att vi skulle tvingas att köra hem bilen utan torktid. Att parkera en nylackerad ’63 Galaxie Cab på en bakgata i Santa Ana var inte direkt lockande.
Om inte detta var jävligt nog, så såg vi nu mängder med svarta moln torna upp sig på himlen. Vi ringde några polare nån mil bort, och där vräkte regnet ner… Skulle inte vara skoj att åka genom en regnskur med en helt nylackerad bil. Nöden har som sagt var ingen lag, så polarn körde först och jag hakade på… Efter ett kvart kom regnet. Det droppade inte direkt, utan kändes som att åka genom en trimmad biltvätt med de mustiga munstyckena på!
Satan vad det flödade! Nåväl det fanns ju hursomhelst ingen återvändo och jag gasade så mycket jag kunde med Galaxie’n. Vi hade ungefär 30 minuter hem till shopen, och de stenhårda däcken  betedde sig som om de var nyinsmorda med vasselin. Jag hade fullt upp med att se vägen och alla rödljus och fick verkligen hänga mig ut med fejset och halva kroppen ut ur bilen för att ens kunna se måttligt. Vi hade liksom glömt att maska av framrutan av olika anledningar.
Det gick brett mest hela tiden och känslan av att köra på is var total. Medtrafikanter trodde nog jag var tokig som åkte nercabbat I spöregn och gjorde dessutom tummen upp. Med en ursinnig blick och fast grepp om ratten vräkte jag mig fram genom trafiken. Slutligen vred jag höger i full fart för att ta mig in i den gränd som ledde till våran shop, jag for in på fullt ställ och smackade rakt över ett farthinder som slet bort båda servoslangarna under bilen, ratten for ur näven och bilen gick på tvären väldig många meter innan den slutligen stannade någon centimeter från en betongvägg. Jag dunkade I växeln igen och gasade in i shopen. Fort fram med värmepistoler och handdukar för att rädda lacken! Om det funkade? Ja, helgen efter stod bilen på Viva Las Vegas och självaste Gene Winfield svepte runt bilen och menade på att han gillade den skarpt… Visst fan är livet skoj ändå?