Året vi ska behandla är det som var 2000 – Jag och två polare från Sverige bodde i Riverside, Ca och jobbade med att renovera en exklusiv bil för Barrett Jackson-auktionen följande år. Vi var fyra stycken som jobbade stenhårt på dagarna, och festade ännu hårdare på nätterna.
Just denna dag var det självaste julafton och det skulle firas på ett intressant sätt tyckte vi. Vi hade sedan ett tag tillbaks planerat detta och tanken var att vi skulle vara hela dagen ute på El Mirage och ägna oss åt grovt festande samt sedvanlig motorburen galenskap. När vi rullade iväg från Riverside tidigt på julmorgonen hade vi lastat hela julbuffen på släpet.
Vi hade en ’74 Pontiac med oss som vi köpt av grannarna för $50 och målat som en snutbil, den hade fått en äkta snutramp monterad, komplett med sirener och allt. Vi monterade en pushguard fram och hade vräkt I en trimmad 389” just för denna högtidsstund. Med oss fanns även en 500cc Honda crosshoj vi hade fyndat loss, samt en ’66 Cadillac-huv som vi skulle dra bakom bilen medan vi satt på den upp och nedvända huven i en fastsvetsad solstol. Bilen som drog släpet med allt detta var en manligt Dodge Crewcab med höjningssats och hela den biten. För att göra det hela extra fånigt, hade vi även shoppat varsina horribla 70-tals kostymer på en sunkig second hand affär. Julafton kunde börja!

Vi gled in på den uttorkade sjöbottnen runt nio på morgonen, och det första 20-packet bira var slut. Det grillades korv ett tag medan vi turades om att köra hojen och lattja Evel Knievel. Efter några elaka vurpor började vi bli varma i kläderna, och nu skulle det köras “snutbil”! Alla fyra gled in i den stora skutan, vi skålade för julen, trampade ner plattan och höll stumt. Sirenerna ljöd genom öknen och glädjen visste inga gränser. Vi toppade snart ur på 200 km/h och festen var en given succe. När vi låg på max låste vi gaspedalen med ett stag och alla kröp bak i bilen. Efter diverse skrik och skålande i baksätet med bilen fortfarande skenande herrelös genom öknen sträckte sig nån fram och slet tag i ratten och snurrade runt kringlan med full kraft.
Den gamla Pontiacen började okontrollerat sladda, först en lång svag sladd, sedan blev det snabbt som att sitta i en centrifug. Bilen spann runt varv efter varv och vi kastades runt som dockor bak i bilen. Dammet yrde in överallt och vi hade ingen aning om vad som hände på utsidan. Efter vad som kändes som en evighet stannade slutligen bilen, vi stod fortfarande på alla 4 hjul och alla började gapskratta. Vilken ball grej, en grym adrenalinkick utan dess like.
Redan där kunde man nog ha anat att detta skulle sluta illa på nåt sätt. Vi fortsatte att göra ett flertal spinouts i 200 knyck, och toppade av det hela med att försöka flyga med Pontiacen över några mindre kullar. Vi dansade nog både in och ut julen flera gånger den dagen, och så småningom blåste vi såklart motorn i bitar och Pontiacen blev stående obrukbar i ett rykande moln.
Det gick ingen nöd på oss utan vi lattjade fortfarande runt med crosshojen, samt surfade på Cadillac-huven som var dragen bakom Dodge-pickisen i farter över 100km/h. När dom andra drog iväg på ännu en resa med Dodgen genom öknen, släpandes på Caddy-huven började solen att gå ner och jag fick en ide. Jag kickade fart på Hondan och tänkte överraska grabbarna genom att korsa vägen för dom (i full fart) precis framför deras kofångare. “Det måste ju se ballt ut”, tänkte jag samtidigt som jag började få upp farten. Jag sneddade mot pickisen som såg ut att åka rätt fort, jag gasade på och låg runt 120 km/h när jag tillslut skred till verket och for in framför pickisen i fullt spett.
Tyvärr var min avståndsbedöming helt värdelös efter att ha bedövat sinnena med mängder av alkohol, och den stora Dodgen, som också kom ångandes i samma fart, prickade in en klockren träff rakt över låret på mig och såg till att jag gjorde en ursinnigt vid och hög båge i luften. Hojen landade först och jag på den, vi voltade framlänges i vad som kändes som en kilometer, och nånstans där tuppade jag av. När jag vaknade till satt folk runt mig och fixerade mitt huvud och försökte prata med mig. Jag hade haft hjälm på mig men den var nu rätt trasig, likaså mitt huvud och övriga lekamen. Det gick inte att stå på benen, dom var rätt köttiga och svullna, och resten av kroppen såg ut som om den hade slagits och förlorat mot en armé bestående av 36-papper och baseball-trän.
Jag själv tyckte inte den var nån större fara där jag låg, men dom övriga beslöt att snabbt ta mig till akuten. Vi slängde några brandbomber på Pontiacen och lämnade snabbt El Mirage. Halvvägs till sjukan övertygade jag polarna om att det var en dum idé, och vi stannade istället på en soppamack där dom fick handla en pava Jack Daniels och en burk smärtstillande till mig där jag låg på flaket och inte kunde röra mig.Väl tillbaka i Riverside hade jag och en av killarna under tiden smidit ihop en ny briljant idé!
Vi två skulle åka dom sju milen in till Hollywood och hälsa på en strippa han träffat tidigare. Sagt och gjort, efter att fått hjälp med att klippa av mig mina klädslamsor och dra på mig nåt över alla öppna sår, tog vi hans nyrenoverade ’60 Pontiac, tillsammans med ett 18-pack bira och satte av mot gladare tider. Dom andra polarna hade slocknat i soffan och var ute ur leken, själv var jag inte i världens fräschaste skick heller, men whiskeyn och pillrena gjorde mina beslut mycket enkla och självklara.
När vi var ute på motorvägen insåg jag, trots mitt tillstånd, hur full chauffören av skutan verkligen var. Vi toppade bilen hela vägen in till Hollywood, och hur vi undgick att krascha är verkligen ett mysterium. Men, efter att ha kommit några kvarter in på Sunset Blvd. tog det mesta slut för oss den dagen.
Efter att ha kört om några bilar vid ett rödljus, givetvis på insidan och i dryga 80 knyck, slutade vi färden i aktern på en parkerad Toyota Corolla som i sin tur mosades in i en Honda som slog en volt och blev liggandes på sidan.
Under tiden detta hände var min näsa och panna fullt upptagna med att lämna ett djupt avtryck i den hårda instrumentbrädan, och när jag vaknade till igen var jag utsläpad på trottoaren.
Där såg jag en pöbel utan dess like, och dom skulle minsann slå ihjäl han som kört, och jag såg från marknivå att dom verkligen försökte, ända tills sheriffen kom och slog handbojor på polarn och fraktade bort honom. Samtidigt låg jag där helt utslagen och blev omhändertagen. Jag hävdade att jag bara liftat, med den här för mig okända galningen och sheriffen (som trodde på storyn) kom med sina kolleger och bar otroligt nog in mig på ett hotel där dom lämnade mig för natten. “Ring en ambulans”, var deras sista ord innan dom släckte ljuset och lämnade mig där.
När jag vaknade till dagen efter var kroppen helt obrukbar och jag fick ringa efter några kompisar som fick bära ut mig från hotellet. Polaren var häktad, bilar var kvaddade och jag var så att säga “satt ur spel” för ett långt tag framöver. Det var en väldigt hård julafton på många sätt.

Om jag lärde mig en läxa? Skiter björnarna i skogen?